Det börjar kännas som jag kan gå vidare. Med små, små steg. Mådde mycket dåligt förra veckan, för jag visste ju att det var dags att släppa taget. Det kändes så slutgiltigt. Till slut, när det var dags, så kom det ett sorgset lugn över mej. Då förstod jag att jag kunde. Att både jag och Pysan var redo. När det var över så var det som om någonting släppte. Tårarna rann på mej, sorgen försvann inte och inte heller saknaden. Men det var som om den flyttade sej. Från magen till hjärtat. Den där sorgen som sitter i magen och sliter och river och skaver. Sorgen gick till hjärtat. Där blev den lättare att bära. På ett ögonblick lättade andningen och nu kunde jag lyfta blicken. Kommer ihåg en film av Hasse Alfredson som hette Jim och Piraterna Blom. Där kom Kolavippen och plockade ut den där tunga, jobbiga sorgen. Den var som en vass, svart sten. Sen drog han iväg på flakmoppe. Vilket geni han är, Hasse. Fast jag antar att Kolavippen hade jetski på Vänern eller vad tror ni?
Jag såg mot Vänerns horisont och kände mej överväldigad. Överväldigad över tanken på den resa hon skulle få göra nu. Överväldigad hur hon blev ett med vattnet som vi en gång kom ifrån. Vattnet glittrade som diamanter i solskenet. Det kändes som om det kanske finns nåt någonstans. Nej jag blev inte religös av det, men en känsla av något större. Det kanske känns så vid stora vatten.
Nu kan jag se mej själv stå vid Medelhavets strand. Jack springer väl runt på stranden och låter sej jagas av de små vågorna. Solen går ner och de gamla husen i Villa Vella blir mörkt oranga. Skratten från uteserveringarna längs strandpromenaden hörs lite på avstånd. Jag fixerar blicken vid horisonten och kanske ser jag nåt glittra till där ute. Kanske en hälsning från henne..
Känns bra att tänka så. Jag vill tro att det är så. Man kan skapa magi för sej själv, om man vill och behöver. Vill jag att ett optiskt ljusfenomen ska vara magi..vem ska då kunna hindra mej att göra det? Jag har tack och lov lite fantasi kvar vid 35. Tror faktiskt att Kolavippen kom där med sin jetski och tog bort den där stenen. Känns så i alla fall..
Paddlyftningsögonblicket 