Är kvinnor släkt med ekorrarna?

Håller på att sortera Pysans saker. Lägger åt sidan det jag vill spara. Blev mer än jag trodde, men man kan inte spara allt känner jag. Nu var ju Pysan en sån tjej som sparade på saker. Eller rättare sagt, hon sparade på allt :). Min standarsfras var alltid: ”Ska du verkligen spara den där?”. Pysans standardsvar: ”Jaa man vet ju aldrig om det kan komma att behövas”. Det ska ju erkännas att ibland kom det till användning.

Så nu har jag stått här och sorterat och sorterat..och däruppe på ett litet moln har Pysan suttit och tittat ner, dinglat med benen,  fnittrat lite men kanske ändå tyckt det var skönt att se mej kunna kasta alla dom där sakerna. Att kunna släppa taget där också. För minnena sitter inte i saker för mej. Jag har dom med mej var jag än går. Fast ska jag vara ärlig så kunde jag inte slänga vissa saker ändå..

En månad..

En månad utan Pysan har gått. Insåg det nu på morgonen när jag satte mej vid datorn för att läsa nyheter till kaffet..

Jo jag har accepterat, om man nu kan acceptera nåt sånt, att hon inte finns hos mej mer. Ibland blir saknaden förlamande. Inget blir gjort. När man har bestämt att, nu ska jag sätta igång, så griper saknaden tag i en och trycker ner en i stolen igen..

Fast just idag, verkar det som om hon vill att vi ska ut och hitta på nåt. Det är soligt och fint ute. Jag kan när jag vill, frammana hennes röst inuti mej..den säjer ”ut med er nu. Det är fint väder. Gör nåt kul. Det där andra kan ni ju faktiskt göra sen”. Jag vet ju att det var så hon skulle ha sagt.  Ibland visste vi exakt vad den andre ville, utan att prata. Känns som vi fortfarande kan det..

Resa bort..

Förkyld har man blivit. Fel årstid tycker jag. Är hemma från jobbet. Idag känns det bättre..mentalt alltså. Förkylningen kan man ju inte göra så mycket åt.

Men flyktkänslan finns kvar. Att bara ta med sonen och sticka iväg på semester någonstans. Vi vill ju till London båda två. Tusentals nya intryck skulle behövas nu. Miljöombyte..

Sakna-dag

Idag är det en sakna-dag. Ensamheten kryper liksom inpå en. Jag är ju inte ensam-ensam. Sonen är ju här. Men tankeutbytena, en diskussion, en puss, en kram, ett skratt..

Lägenheten här börjar kännas som ett museum. Ett museum över det som var. Det vi aldrig får tillbaka. Måste bort härifrån. Vi känner likadant båda två. Ska vi kunna gå vidare måste vi bygga upp något nytt tillsammans. Mor och far åker snart till Spanien i två veckor. Vi bor i deras lägenhet då. Katterna för väl följa med, men sen vet jag inte vad jag ska göra med dom. Vill inte ha dom kvar, men barnen vill..

Kan höra hennes röst inom mej ”Ni måste vidare. Kom igen nu, grabbar”

Långsamt, långsamt mot ljuset..

Har börjat jobba så smått. Fixat med Fonus och bank etc. Det börjar likna en normal vardag känner jag.  Två dagar nu utan mental kraschlandning. Har gett mej energi..