Nu sitter man här igen. Sonen i skolan och jag själv ensam med mina tankar. Jag märker hur dåligt jag funkar när jag är ensam. Får ingen struktur eller ordning på nåt känns det som. Står och stampar och kommer ingen vart. Känns som ett vacuum. Saker jag måste göra men som inte låter sej bli gjorda. Jag ser sakerna framför mej men jag kommer inte igång..
Det är tungt nu..
Fett bakslag idag.
När jag vaknar är alla känslor helt neutrala. Har ingen aning om vad det ska bli för slags dag. Men det blev en blytung dag. Knappt jag ville släppa iväg sonen till skolan för då skulle det bli så ensamt. Men så funkar det inte.
Stannar upp i skrivandet. Måste gråta lite. Tittar tillbaka på vad jag skrivit tidigare. Man TROR att det är bättre. Man TROR att man fixar det. Ja just då känns det så och jag har lärt mej att ta vara på dom stunderna, men som sagt. Jag måste INSE hur lång tid det tar. Jag måste fatta att jag har mycket att jobba med, fortfarande. Jag är en otålig person. Måste jobba med det också, men idag är det inte lätt att jobba på det.
Jag är långt ifrån redo för nån ny relation. Vill bara ha nån som håller om mej ibland…
Åter till vardagen. Sonen tillbaka till skolan men jag är ledig idag. Det är ensamt. Väldigt ensamt. Sorgen och saknaden klarar jag nu. Jag är tillräckligt stark för det. Men ensamheten tar en hel del på krafterna. Känner mej isolerad, asocial. Inte så förtjust att gå ut överhuvudtaget. Tycker inte om att gå ut ensam. Känns som alla tittar på mej och tycker synd om mej då. Fast jag vet att så inte är fallet..eller en del kanske gör det. Saknar våra promenader. Saknar nån att gå med, att prata med. En sidekick! Det är jobbigt att fixa allt ensam. Alla beslut som ska tas. Ingen att diskutera med ”ska vi göra si eller så? Vilket blir bäst?”. Man saknar både smått och stort. Olika mycket.
Dagarna släpar sej fram. Ingenting händer här. Känns som jag är i transit mellan mitt gamla liv och mitt nya. Det går varken framåt eller bakåt nu. Kanske ska vara så. En slags neutral period för att vila upp sej, inför vad som kommer härnäst.
Men jag saknar samtal. Vardagligt snack ”hur var det på jobbet idag?”…”vad ska vi ha för mat?”..saknar en famn.
Idag mötte jag en kvinnas blick men slog inte bort min egen. Jag höll kvar en sekund eller två…mer klarar jag nog inte
Så är det då ett nytt år. Hur ska det blir tro? Eller snarare, vad ska jag göra med det? Det känns helt öppet och på ett sätt är det lite skrämmande. Det är ett helt oskrivet blad. Jag som alltid vill ha framförhållning och veta i förväg vad som ska hända. En del tycker det är helt fantastiskt. Men jag är dålig på det. Det är jobbigt att veta att det ska göras ensam. Jag vill inte vara ensam längre..
Jag tror jag vill hitta nån..kanske. Vet inte om jag är redo..grubbel grubbel…
Paddlyftningsögonblicket 