Märklig känsla. Har aldrig fått så mycket stöd och omtanke från någon som nu. Ändå så känner jag mej mer ensam än någonsin. Det är dom där små vardagsdetaljerna. En kram, en puss i förbifarten. Bara prata lite. Ensamheten är det värsta. Den HÄR sortens ensamhet. Det är orättvist som fan känns det som.
Känner att jag måste ta tag i saker nu. Fonus och banken och sånt. Fy fan! Såna där saker vi alltid gjorde tillsammans.
Som jag hatar den där jävla sjukdomen som tog Pysan ifrån mej.
Paddlyftningsögonblicket 