Idag skulle jag och Pysan ha varit gifta i 9 år. Vi var tillsammans i 11 år. Tänk vad en chatt kan göra. Vi träffades för första gången på Aftonbladets singel-chat som fanns då. Sen blev det en massa mail och telefonsamtal. Jag minns så väl det allra första hon sa till mej på telefonen. Hon sa ” Hej..öööh..sitt still. Vänta lite!! Kan du ringa tillbaka om 20 minuter” följt av ett illtjut. Hennes yngsta dotter hade ramlat och skrapat knät nämligen. Jag ringde ju naturligtvis tebax sen.
Det var inte meningen att vi skulle ha gift oss alls. Det sa vi nästan direkt till varann, men efter ca ett år så kände jag att ”joo jag måste fanimej gifta mej med denna tjej. She´s the one ju”. Fast jag vågade ju inte ta upp det till diskussion utan hintade lite då och då. Som tur var som kom ju skottdagen, då tjejer får fria. Då friar Pysan till mej. Wow..jag fick som jag ville och då visar det sej att hon ville samma sak hela tiden.
Vi gifte oss i Helsingborgs rådhus, måttligt religösa som vi var/är. Det blev nästan nio år. Tills döden skilde oss åt. Men vi höll ihop hela tiden. Genom allt. Vi vek inte en tum från den andres sida, hur jävligt det än kunde vara. Det är ju så det ska vara..
Tack för att du valde mej. Tack för allt vi gjorde. Tack för att du, bokstavligen, gjorde mej till en bättre människa. Tack för vår son. Tack för att du älskade mej och tack för att jag fick älska dej..och det gör jag fortfarande
Paddlyftningsögonblicket 