Spanien

Snart åker jag och sonen till Tossa de mar, Spanien. Kommer bli en välbehövlig rekreationsresa efter en jobbig sommar. Vi var där i höstas alla tre. Det var det sista vi gjorde tillsammans egentligen innan det gick som det gick. Jag vet inte hur jag kommer reagera på att komma tillbaka dit. Men jag tror det blir bra. Minnena är så ljusa därifrån. Värmen gjorde Pysan gott där och vi mådde alla väldigt bra. Tror vi kommer göra det nu också. Ljudet av hennes skratt studsar nog fortfarande mellan väggarna i de små gränderna ner mot havet…

Vård av barn

Som ett brev på posten blev sonen förkyld nu när skolan började. Lite feber, snuva och hosta. Det gamla vanliga typ..

Fast detta är första gången jag gör detta ensam och det är lite jobbigt. Kan ju inte sticka och handla eller så. Morsan kom förbi med lite grejer i alla fall. Men jag blir ju fortfarande lite hispig när sonen blir sjuk. Förr så lugnade Pysan mej med ”att det är fullt normalt..jaa dom gör så när dom har feber..nej det är ingen fara att han sover mycket”. Jag vet ju allt det där, men hon lugnade mej så bra.

Skolan börjar igen..

Idag är sonen tredje-klassare. Jisses vad tiden går. Tyckte inte det var längesen man skolade in honom på dagis, bytte blöja och matade honom med sked. På ett sätt är det ju skönt att han växer och klarar av det, å andra sidan kan man sakna småbarns-åren. När vi jublade över minsta lilla framsteg och han var helt beroende av en. Visst ska dom slå sej lösa och klara sej mer och mer på egen hand, men ändå. Ibland går tiden lite för fort, så man knappt hinner med.

Kanske man hamnar där igen, men det är knappast troligt. Framtiden är väldigt öppen men jag ville inte ha det så..

Längtar efter att jobba..

..eller rättare sagt. Längtar tillbaka till mitt gamla jobb. Fast å andra sidan så börjar jag där snart igen. Har haft ett annat jobb ett tag nu. Lite som terapiarbete. Fått det genom morsan. Väldigt skönt att få den möjligheten att kunna ha ett jobb jag kunnat gå till när jag orkat. Fast nu suger det i tarmen efter mitt gamla jobb. Har man en gång jobbat i ett kök är det svårt att släppa det. Morsan jobbade på Savoy i Malmö på det glada 60-talet och hon kan längta dit fortfarande. Mitt kök är väl inte lika romantiskt då det är ett storkök, men ändå…

Ska bli skönt att komma tillbaka dit. Mjukstartar i morgon 🙂

Livet verkar gå vidare, trots allt..

Det börjar kännas som jag kan gå vidare. Med små, små steg. Mådde mycket dåligt förra veckan, för jag visste ju att det var dags att släppa taget. Det kändes så slutgiltigt. Till slut, när det var dags, så kom det ett sorgset lugn över mej. Då förstod jag att jag kunde. Att både jag och Pysan var redo. När det var över så var det som om någonting släppte. Tårarna rann på mej, sorgen försvann inte och inte heller saknaden. Men det var som om den flyttade sej. Från magen till hjärtat. Den där sorgen som sitter i magen och sliter och river och skaver. Sorgen gick till hjärtat. Där blev den lättare att bära. På ett ögonblick lättade andningen och nu kunde jag lyfta blicken. Kommer ihåg en film av Hasse Alfredson som hette Jim och Piraterna Blom. Där kom Kolavippen och plockade ut den där tunga, jobbiga sorgen. Den var som en vass, svart sten. Sen drog han iväg på flakmoppe. Vilket geni han är, Hasse. Fast jag antar att Kolavippen hade jetski på Vänern eller vad tror ni? 

Jag såg mot Vänerns horisont och kände mej överväldigad. Överväldigad över tanken på den resa hon skulle få göra nu. Överväldigad hur hon blev ett med vattnet som vi en gång kom ifrån. Vattnet glittrade som diamanter i solskenet. Det kändes som om det kanske finns nåt någonstans. Nej jag blev inte religös av det, men en känsla av något större. Det kanske känns så vid stora vatten.

Nu kan jag se mej själv stå vid Medelhavets strand. Jack springer väl runt på stranden och låter sej jagas av de små vågorna. Solen går ner och de gamla husen i Villa Vella blir mörkt oranga. Skratten från uteserveringarna längs strandpromenaden hörs lite på avstånd. Jag fixerar blicken vid horisonten och kanske ser jag nåt glittra till där ute. Kanske en hälsning från henne..

Känns bra att tänka så. Jag vill tro att det är så. Man kan skapa magi för sej själv, om man vill och behöver. Vill jag att ett optiskt ljusfenomen ska vara magi..vem ska då kunna hindra mej att göra det? Jag har tack och lov lite fantasi kvar vid 35. Tror faktiskt att Kolavippen kom där med sin jetski och tog bort den där stenen. Känns så i alla fall..

Pysans sista resa

Idag tog jag det slutgiltiga avskedet. Idag släppte jag taget..

Pysans sista önskan var att hennes aska skulle spridas. Hon ville inte ha en dyster begravning i en kyrka där en präst mässade fastän han aldrig känt henne.  Hon ville få vara fri.  Jag lovade henne att jag skulle fixa det precis som hon ville ha det.

En god vän till mej körde ut oss med sin båt en bit ut i Vänern. Vi stannade och sen tog vi farväl.  Jag sänkte ner urnan långsamt i vattnet. Lät den långsamt glida ner. Sen släppte jag taget. Urnan var gjord av ett slags papier maché-liknande material som löses upp efter ett tag. Sen sprids askan med strömmarna. Ut i Göta kanal, ut i Göta älv, mot Vättern, sen havet åt båda håll. Vattnet kommer dunsta, bli moln som sprids över himlen till kanske  andra länder. Sen kommer det bli regn som får saker att växa och gro. Det kommer ge djuren i skogen vatten. Pysan var en naturkraft och ville bli ett med det stora kretsloppet

Det har varit mulet, regn och åska några dagar. Men lagom när vi kom fram till båten som skulle ta oss ut, så sprack molnen upp. Det blev sommar igen. Jag tror Pysan tittade ner på oss och blev så glad över att få sin önskan uppfylld så hon trängde undan de grå molnen som för att visa oss, att det var precis detta hon ville. Hon ville nog visa att hon var stolt över mej som höll vad jag lovade. Hon satt nog uppe på sitt moln med dinglande fötter och såg sin son styra båten nästan hela vägen tillbaka i hamn, under överinseende av kaptenen på skutan förstås. Det kändes som hon spred sin kärlek och värme över allt och alla. Jag tror hon satt där uppe med ett stort brett leende. Till slut log jag också..

Hejdå, min älskade. Jag kommer sakna dej oändligt. Jag hoppas din stora resa kommer att ge dej många äventyr. Idag släppte jag dej fri, fast jag vet att du alltid kommer vara hos mej. Du har en plats i mitt hjärta som aldrig kan fyllas av något eller någon annan. Kanske har du nått fram till stranden i ditt älskade Tossa de Mar när jag och Jack kommit dit. Då kommer vi ställa oss vid statyn av Minerva, som du sa åt oss att göra, och kasta ut varsin ros i Medelhavet. Sen ska vi skåla för dej, jag i kallt vitt vin, Jack i coca cola. Jag tror du kommer känna vår kärlek hela vägen

Jag älskar dej, nu och för alltid

Orken tryter..

Är helt utmattad, gråtfärdig, less och sorgen som en stor sten i bröstet. Idag har jag tappat orken fullständigt och är nära på att ge upp.  Vill bara fly ifrån denna tillvaron. Ta sonen och bara dra. Är trött på lägenheten, är trött på den här stan.

Kan inte beskriva saknaden just nu. Den tynger mej så jag blir andfådd när jag gör nåt. Jävla sjukdom. Hade jag bara haft hälften av Veras jävlar anamma. Men det har jag inte. Allt kommer tillbaka nu. Dessa fyra år. fan fan faaaaaan…..det är så jävla orättvist

Jag saknar dej så mycket så jag finner inte ord

Saknad

Hade behövt din famn idag. Din röst. Dina ord.

Carpe diem..ja faktiskt

”Carpe diem” började alla svänga sej med efter att ha sett Döda poeters sällskap (gäsp). Till slut blev man smått irriterad på det.

Idag är det en såndär bra dag igen. Humöret så nära topp det går att få i min situation. Jag har helt enkelt fått en bra dag. Den måste jag ta emot och göra det bästa av. Jag måste fånga den..alltså..Carpe..näää fan heller. Jag fattar innebörden av det, visst. Men har jag en dålig dag tänker jag inte fånga den. Jag låter den löpa. Idag är det bra. Den här dagen behåller jag..

Nio år..

Idag skulle jag och Pysan ha varit gifta i 9 år. Vi var tillsammans i 11 år.  Tänk vad en chatt kan göra. Vi träffades för första gången på Aftonbladets singel-chat som fanns då. Sen blev det en massa mail och telefonsamtal. Jag minns så väl det allra första hon sa till mej på telefonen. Hon sa ” Hej..öööh..sitt still. Vänta lite!!  Kan du ringa tillbaka om 20 minuter” följt av ett illtjut. Hennes yngsta dotter hade ramlat och skrapat knät nämligen. Jag ringde ju naturligtvis tebax sen.

Det var inte meningen att vi skulle ha gift oss alls. Det sa vi nästan direkt till varann, men efter ca ett år så kände jag att  ”joo jag måste fanimej gifta mej med denna tjej. She´s the one ju”. Fast jag vågade ju inte ta upp det till diskussion utan hintade lite då och då. Som tur var som kom ju skottdagen, då tjejer får fria. Då friar Pysan till mej. Wow..jag fick som jag ville och då visar det sej att hon ville samma sak hela tiden.

Vi gifte oss i Helsingborgs rådhus,  måttligt religösa som vi var/är. Det blev nästan nio år. Tills döden skilde oss åt. Men vi höll ihop hela tiden. Genom allt. Vi vek inte en tum från den andres sida, hur jävligt det än kunde vara. Det är ju så det ska vara..

Tack för att du valde mej. Tack för allt vi gjorde. Tack för att du, bokstavligen, gjorde mej till en bättre människa. Tack för vår son. Tack för att du älskade mej och tack för att jag fick älska dej..och det gör jag fortfarande