Snöängel

Kallt ute nu. Fast det blåser inte och vi frös inte så mycket när vi gick till skolbussen idag. Sonen var på gott humör i alla fall..

Igår kväll efter vi hade läst och vi sagt godnatt så kom sonen ut till mej och jg såg på honom att han var ledsen. Han satte sej i mitt knä och berättade att han hade tänkt på mamma. Märktes att han tyckte det var skönt att få gråta ut hos mej. Min lille pojk! Jag förklarade för honom att jag också är ledsen ibland och att man får lov att vara det. För det vore ju konstigt om man inte blev det. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka synd om honom. Det är inte rätt att man ska förlora sin mamma när man är liten. Det ÄR orättvist. Man har många gånger tänkt att det finns onda och elaka människor i världen som kunde drabbats istället. Så där tänker man ju. Sonen gråter inte så ofta över mamma, så det var nog skönt både för honom och mej att han gjorde det igår. Han pratar ofta om henne och målar upp fantastiska bilder över hur mamma har det nu och vad hon gör. Då blir jag alldeles varm inombords och bara håller med. När vi sa godnatt för andra gången la han till ”Du är världens bästa pappa”. Då får man en klump i halsen. Då tänker man att DET är det enda som är viktigt. Kan jag finnas här så han mår bra och trivs med tillvaron, då är jag nöjd. Då är det som det ska…

Sen sa han: ”Pappa..tror du mamma fixar snö igen?”

Jag: ”Garanterat”

Sonen: ”Ja för då retas hon med dej haha”

Jag ”Ja jag skulle inte bli det minsta förvånad”

Så då sitter hon uppe på ett snömoln och gör som Nelson i Simpsons. Pekar ner och säjer ”Ha-haa””. Nä det skulle inte förvåna mej ett dugg 🙂

Framåt

Det börjar bli kallt ute. Livet går sin gilla gång ändå. Det fortsätter hela tiden. Känner att jag börjar flyta med i det. I ett par dagar har jag kunnat gå utan att tänka på alla måsten. Trycket i mej har lättat lite. Den där krampaktiga känslan har gett med sej lite. Märker att jag allt oftare är avslappnad i axlarna när jag går ut..

Känner inte mycket behov av att skriva av mej här heller längre. 

Vi tar oss framåt, grabben och jag.

Hur gör man??

Jag fattar inte ett barolin av wordpress. Hur i hela friden gör man för att slippa godkänna kommentarer?

Lugn..

Det är fint ute idag. Nu är det bra höst. Fortsätt så..

Idag har jag varit hos kuratorn. Min lilla tillflyktsort. Tidigare har jag grubblat och funderat. Stött och blött, hur mitt liv ska bli. Hur ska jag nu göra? Åt vilket håll ska jag gå åt? Jag har kommit fram till, att, sitta och grubbla över det är ju jävligt onödigt. Ja, mitt liv har förändrats. Ja, jag har blivit ensam. Ja, jag bär på en sorg. Men har jag förändrats? Förutom sorgen och saknaden, så nej egentligen inte. Så varför ska jag ändra på mej nu? Jag är ju samme man Pysan en gång förälskade sej i, så nåt bra måste det ju vara med den jag är.

Ett slags lugn har infunnit sej hos mej. Har slutat att grubbla över vart mitt liv ska ta vägen. Jag fortsätter göra det jag alltid har gjort och vara den jag alltid har varit. Detta gör mej lugnare.

På väg hem från tåget, så såg jag en kvinna med sina två barn´. Dom hade en liten hundvalp med sej. Valpen försökte fånga, bokstavligen, alla löv som irrade runt. Såg mycket kul ut. Sånt hade jag inte reagerat på förut. Jag har äntligen börjat se det stora i det lilla…

En bra dag idag

Idag har det varit bra. Vi gjorde en liten utflykt idag. Till Coop forum i Skövde. SvampBob Fyrkant var ju där och hälsade på och sonen ville ju absolut träffa honom ty det äro hans favoritprogram. Jo jag tycker också att det är kul. I lagom doser bör tilläggas. Vädret har varit bra. Är hösten sån här, så kommer det gå bra. Fast det kommer gå ändå. Det bara känns inte så ibland..

Såna här dagar lever jag länge på..

Helg

Nu är det helg. Ikväll ska vi äta kräftor hos farmor och farfar. Sonen är redan där eftersom jag jobbat idag så kom farfar och hämtade honom. Själv sitter jag här med en kall öl och ska snart traska dit också.

Helgerna är andningshålet. Det är då det stillar sej inom mej. Så har det varit i 10 år nu, så också nu. Allt lugnar ner sej. Även sorgen lugnar ner sej, även om den finns där. Sorgen sänker farten för att låta mej komma upp och ut. Sorgen låter mej få vara ifred lite. Sorgen låter mej få ny energi..

Nu ska jag strax traska iväg. Klockan är nu 17:15 och jag skulle va där 18:00, men jag längtar faktiskt efter sonen..

Nånstans sitter Pysan, min morfar, min farmor och min bror. Säkert med ett stort fat kräftor. Förmodligen med lite av min morfars, ska vi säja, hemlagade i nubbeglasen. Dom tittar ner på mej och höjer sina glas…

Höst

Det regnar här idag. Nu är det verkligen höst och det ser jag emot med bävan. Hösten har alltid gjort mej lite nedstämd. Hur kommer det då inte bli den här hösten? Ingen som håller om mej längre. Ingen att prata med. Det är ett stort tomrum. Samtidigt som jag emellanåt blir upprymd av att hålla på med min husjakt så finns ju tomheten där, sorgen, saknaden. Det måste den ju få göra. Det går inte att skynda på och det ska man ju absolut inte. Men man vill ju må bra igen så fort som möjligt. Min rastlöshet och mitt dåliga tålamod igen..

Det var så mörkt i morse när jag vaknade. Modet sjönk inom mej. Jag stog och stirrade ut några minuter och svor tyst. Gatulamporna reflekterades på den våta asfalten och jag längtade ut dit till mitt fantasihus, mer än någonsin..

Har fått ett mål

Spenderat dagen i Skövde idag. Pratat med kuratorn och det känns alltid omtumlande men bra efteråt. Strosade runt i stan efteråt. Hittade en bok jag ville ha men glömde faktiskt att köpa den eftersom jag åt lunch först.

Har insett att det är nog inga flyktkänslor jag har. Alla resor som planeras, alla långpromenader och utflykter. Eller jo på sätt och vis är det väl en flykt från just denna lägenhet, men inte annars. Jag har, efter 35 år och förlusten av mitt livs kärlek, insett hur dyrbart livet faktiskt är. Man har tagit det så för givet innan. Jag vill ta tillvara varenda minut av det. Vill göra så mycket saker med min son jag bara kan. Vi får bara ett liv och det vore ju fan om man slösade bort det genom att bara sitta inne, mellan fyra väggar, och låta det försvinna där utanför. Min sorg har jag och kommer få bära på, men när vi är ute och går, är på utflykt eller så, då får jag en viss distans till den och klarar den bättre. Det är nog mycket därför jag längtar ut till det där huset jag drömmer om. Det som ligger en bit utanför, omgärdat av björkar. Har tillexempel insett nu att björk är mitt favoritträd. Bara en sån sak. I hela mitt liv har jag bott i lägenhet. Jag är så jävla trött på det…

Mitt liv förändrades mot min vilja. Mitt mål är nu att motförändra det, genom att: ge mej fan på att fixa det där huset

Detta skulle jag vilja nu..

Jag skulle vilja sitta i ett hus iskogen, gärna vid en sjö. Ha en bra internetuppkoppling och mina vanliga tv-kanaler, för sonens skull. Ute i matkällaren skulle det stå några flaskor bra vin, inte dyra, bara bra viner. Bussen skulle komma och hämta sonen till skolan som vanligt. Medans han är där skulle jag kunna ligga på en soffa och läsa de böcker jag inte orkat börja med. Radion på lite tyst i bakgrunden. När sonen kommer hem har jag maten klar. Sen ägnar vi eftermiddagen och kvällen med olika saker som vi har lust med. Jag läser för honom som vanligt när det är läggdax. När vi sagt godnatt så tar jag mej ett glas vin framför tv:n. Gärna med en brasa somvärmer upp..

Det vill jag ha nu. En tankarnas fristad. Det har jag inte här..

Hur Nangijala hamnade i Spanien..

Slutade lunch idag. Solen skiner fast det är lite blåsigt.. Jag sitter och väntar på att sonen ska komma hem från skolan. Då lever man upp igen. Han är helt klart det starkaste ljuset i tillvaron. Han kan få mej att kämpa vidare som ingen kurator i världen förmår. Vi har kommit otroligt nära varandra nu. Det var vi innan också men nu är det på desto fler plan. Jag ser så mycket av hans mamma i honom. Inte bara utseende och, givetvis, frisyren, utan sättet att vara. Det skänker mej nån slags frid och glädje mitt i sorgen. Han har fått det bästa av oss båda verkar det som. En del saker har blivit som en livsnödvändighet för oss. Vårat fredagsmys, söndagsfilmen och läsningen på kvällarna. Bara att gå ut och gå med honom ger mej kraft. Regnar det så säjer han ”nu vattnar mamma alla växter häromkring” eller om det är soligt och fint ”nu är det nog rea på väskor däruppe för nu är mamma glad” och den bästa som han sa häromdagen när det blåste ganska ordentligt ”Det kunde man ju inte tro att mamma skulle börja vindsurfa däruppe”. Fatta att det är till stor hjälp för mej. Han hjälper mej att se på saken ur hans synvinkel. Där går man och funderar på vad han har sagt och till slut kommer man fram till att,  ja det är nog fan väsk-rea däruppe. För honom är mamma i ett slags Nangijala fast för oss heter det himmels-Tossa de mar och är en exakt kopia av jordversionen i Spanien. Ja där skrev jag ”oss” för jag vill också tänka mej henne där uppe på en uteservering med utsikt över ett blått hav. När jag en gång kommer ut på andra sidan av det här, så ska han ha mest cred..

Jag tror att man ibland får låta fantasin bli en slags verklighet…