”Is this the right room for an argument?”

Kommer på mej själv med att gå att längta efter nåt nytt. Ett nytt liv, ett nytt förhållande, ett nytt ställe att bo på. Jag har svårt med ensamheten. Alltså, jag är ju inte ensam. Jag har världens bästa son som drar med mej på galenskaper och upptåg. Där är jag inte ensam. Det är när han har gått till skolan och jag inte jobbar. Det är på kvällarna när han har somnat. Då slår det till. Jag ligger där i soffan, ser nåt skitprogram och ingen att kommentera det med. Ingen att planera saker med. Jag är inte gjord för den sortens ensamhet. Sorgen kan jag hantera nu. Den har blivit en del av livet. Den förlamar mej inte längre. Den finns där och kommer göra så livet ut, men jag fixar det. Nu är det ensamheten. Den vardagliga ensamheten. Den kan stundom vara förlamande. Jag tror inte vi är skapade för att vara ensamvargar egentligen. Visst, vissa väljer den vägen, thats fine. Men jag tror inte det är nyttigt i längden. Frivillig ensamhet kunde visst vara skönt ibland. Det är bara normalt. Det är den här ofrivilliga ensamheten som drar ner humöret till fotknölarna. Jag tror man måste vara två. För att jobba sej framåt tillsammans. Livet är ett hårt slit och jag tror man gör det bäst med en samarbetspartner.

Kan tycka att folk gnäller så förbannat. Att man skiljer sej för lätt. Folk går därhemma och retar sej på sin partners dåliga sidor, men ingen gör nåt åt det. Till slut så pallar man inte längre och skiljer sej/flyttar isär. Ja det finns tillfällen då det inte finns nån annan utväg och ja det finns dom som borde skiljt sej för längesen. Men alla andra, det är dom. Verkar som folk blir lata och inte vill jobba sej framåt. Man är mätt och nöjd. Vi jobbar hela veckan, irriterade och sura. Köper en bag in box på fredagen, myser, låter sej matas med idiotiska program för man orkar inte ta in nåt med substans. Ingen orkar lyfta blicken från Idol och Let´s dance för att se om det finns något annat där ute i världen. Till slut är man så uttråkad och trött på varann så man skiter i det till slut, skiljer sej och tror att det ska bli bättre. Jag och Pysan lyckades med det där. To think outside the box. Oj vad vi kunde gräla ibland. Två lika envisa personer som skulle mötas på mitten. Två ganska olika temperament dessutom. Hon gick mer på känslor och jag var sådär långsamt stigande. Men jävlar va bra vi var på det. Vi kunde nog ha vunnit nåt gräl-mästerskap om det fanns sånt (gör det ju säkert nånstans i denna galna värld). När vi var klara, när vi löst problemet och vi fått gapa ur oss lite. Vilken skön känsla det var. ”Japp vi fixade det där oxo. Nu kramas vi och pussas och fixar varma mackor”. Jag saknar till och med grälen. Jag saknar att slänga käft. Jag saknar hennes egenheter jag kunde reta mej på också. Det var ju det som gjorde henne till den hon var och som jag kom att älska.

Så gå inte och reta upp er. Ta tag i problemet direkt. Lös det tillsammans. Det kan ta en jävla tid. Slå inte igen den där dörren. Ibland tar det flera timmar, men det är det fan värt. En vacker dag kan det hända något och då står man där.

Published in: on 2011/04/27 at 08:23  Kommentera  

The URI to TrackBack this entry is: https://denstoregonzo.wordpress.com/2011/04/27/is-this-the-right-room-for-an-argument/trackback/

RSS feed for comments on this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: