Ett nytt liv börjar. Jag är densamme men livet kommer se annorlunda ut. I sex år har jag levt i en bubbla, där ingen har fått komma in. Har inte släppt nån jävel över bron

Vår lägenhet har sett ut som en knarkarkvart eller som jag inbillar mej att en knarkarkvart ser ut. Jag är varken knarkare eller alkis. Tror jag blev beroende av nåt ändå. Kan det ha varit självömkan? Tveksamt men nåt åt det hållet. Kanske nån slags känsla av att livet tog slut samtidigt med Pysans. Jag hade ingen att ha det fint för längre. Då fick det förfalla.

Hade jag inte haft sonen så kanske det hade blivit en alkiskvart.

Han gav mej all styrka att åtminstone sköta jobbet och honom. Honom har jag aldrig aldrig försummat. Försummade mej själv i stället och den här lägenheten

Nu ligger jag här i soffan och skriver det här. Den här bäddsoffan som varit min säng i sex år. Idag ska den köras till tippen ihop med allt annat skräp och bråte som samlats på hög i dessa sex år.

 

Jag är kär. Jag är förälskad. Jag är lycklig.Jag är enormt och in i helvete trött efter att ha tagit reda på sex års förfall. Det har varit som en arkeologisk utgrävning i hur jag har mått. Det har varit en skrämmande upplevelse men jag minns honom. Han som lät det förfalla. Hade jag en TARDIS(tidsmaskin) så skulle jag åka tillbaka i tiden och berätta att, ”det kommer bli bra. Det kommer ta tid. Gå till kuratorn. Ät ditt antidepressiva. Låt allt ha sin gång för du kommer att fixa det. Det känns inte så nu men jag lovar att en dag kommer du träffa en person som ger dej styrkan och lusten tillbaka”

..och i morgon flyttar vi ihop

 

 

Published in: on 2016/04/28 at 05:14  Kommentera  

Mot nya höjder

Det är en solig höstdag här. Har precis varit ute och gått en sväng. Det är gult och orange på träden. Ganska fint, trots att jag inte är nån fan av hösten. Nånstans inom mej har en försiktig optimism om framtiden börjat att växa. Huvudet är ovanför vattenytan. Inte bara nästippen. Känner att ensamheten inte ska få skrämma mej mer. Visst gör den det fortfarande, men den besegrar mej inte på samma sätt. Jag tillåter den att finnas där, för ensam är jag ju, men jag känner att jag börjar arbeta upp ett mod. Sakta men säkert..

Jag vill ut i världen. Vi har tagit små stapplande steg. Jag törs flyga nu. Med flygplan. Jag njuter inte av det, men jag törs. Vi flög till Spanien. Snart flyger vi till London. Jag är faktiskt inte rädd däruppe. Jag vet vem som är med oss och vakar över oss. Jag vet hur glad hon är för vår skull att vi vågar ta steget ut i världen.

Published in: on 2011/10/11 at 11:00  Comments (2)  

Is there anybody in there?

Sommaren börjar lida mot sitt slut. Det har varit upp och ner, som jag förstod att det skulle bli. Har haft svårt att njuta av sommaren. Jobbat en hel del förstås, men sen efter jobbet. Det ÄR ensamt. Det kan jag inte komma ifrån. Kvällarna framför tv:n är så tomma och innehållslösa.
Känns som att sorgen har fått sällskap. Sällskap av längtan. Längtan efter någon..

Published in: on 2011/08/14 at 10:46  Comments (3)  

Ett år idag..

Du är mycket saknad, älskling. Hoppas allt är bra där du är. Jag känner din närvaro var jag än går. Minnena av dej är ljusa och fina. Vi har gjort allt det där du sa åt mej att vi skulle göra. Kommer alltid följa dina råd. Du visste så väl hur jag funkar. Kanske jag inte funkar så bra än, men jag jobbar på det. Nu ska jag och vår pojk sätta oss i soffan och se på tv. Du är med oss hela tiden

Du är i mitt hjärta nu och för alltid..

Published in: on 2011/05/21 at 17:55  Comments (6)  

The book of love

Märkligt hur vissa saker kan ge en vissa känslor och påminna en om vissa saker..

Såg precis sista avsnittet av ”Scrubs”. Dvs ” det ”riktiga” sista. När huvudpersonen JD har slutat sin allra sista dag på sjukhuset och ska precis gå. När han går igenom korridoren så stå en massa människor uppradade utmed väggarna. Dom är bara där i JD´s fantasi. Det är människor som påverkat hans liv på olika sätt. När han passerat dom och vänder sej om för att titta igen är dom borta. När han ska gå ut så spelas en film upp framför honom, i still med en super-8 film, och han fantiserar om hur livet kommer att bli. Till detta spelas ”The book of love ” med Peter Gabriel. Har aldrig varit särskilt förtjust i Peter Gabriel..

Tårarna kom som en störtflod. Jag gjorde också sådär. Jag fantiserade en gång i tiden om hur mitt liv skulle bli. När vi gifte oss, när vi fick barn, allt det där. Man målade upp ett scenario. Filmen är ju inte slut än. Jag får väl göra mitt bästa för att kunna starta del 2 snart. Del ett var en vacker film med olyckligt slut. Den kommer alltid rulla i skallen på mej och det ska den göra. Jag tänker bara inte se den ända till slutet, utan spola mellan dom bästa bitarna. Jag hoppas del 2 börjar snart..

Published in: on 2011/05/12 at 08:56  Comments (2)  

”Is this the right room for an argument?”

Kommer på mej själv med att gå att längta efter nåt nytt. Ett nytt liv, ett nytt förhållande, ett nytt ställe att bo på. Jag har svårt med ensamheten. Alltså, jag är ju inte ensam. Jag har världens bästa son som drar med mej på galenskaper och upptåg. Där är jag inte ensam. Det är när han har gått till skolan och jag inte jobbar. Det är på kvällarna när han har somnat. Då slår det till. Jag ligger där i soffan, ser nåt skitprogram och ingen att kommentera det med. Ingen att planera saker med. Jag är inte gjord för den sortens ensamhet. Sorgen kan jag hantera nu. Den har blivit en del av livet. Den förlamar mej inte längre. Den finns där och kommer göra så livet ut, men jag fixar det. Nu är det ensamheten. Den vardagliga ensamheten. Den kan stundom vara förlamande. Jag tror inte vi är skapade för att vara ensamvargar egentligen. Visst, vissa väljer den vägen, thats fine. Men jag tror inte det är nyttigt i längden. Frivillig ensamhet kunde visst vara skönt ibland. Det är bara normalt. Det är den här ofrivilliga ensamheten som drar ner humöret till fotknölarna. Jag tror man måste vara två. För att jobba sej framåt tillsammans. Livet är ett hårt slit och jag tror man gör det bäst med en samarbetspartner.

Kan tycka att folk gnäller så förbannat. Att man skiljer sej för lätt. Folk går därhemma och retar sej på sin partners dåliga sidor, men ingen gör nåt åt det. Till slut så pallar man inte längre och skiljer sej/flyttar isär. Ja det finns tillfällen då det inte finns nån annan utväg och ja det finns dom som borde skiljt sej för längesen. Men alla andra, det är dom. Verkar som folk blir lata och inte vill jobba sej framåt. Man är mätt och nöjd. Vi jobbar hela veckan, irriterade och sura. Köper en bag in box på fredagen, myser, låter sej matas med idiotiska program för man orkar inte ta in nåt med substans. Ingen orkar lyfta blicken från Idol och Let´s dance för att se om det finns något annat där ute i världen. Till slut är man så uttråkad och trött på varann så man skiter i det till slut, skiljer sej och tror att det ska bli bättre. Jag och Pysan lyckades med det där. To think outside the box. Oj vad vi kunde gräla ibland. Två lika envisa personer som skulle mötas på mitten. Två ganska olika temperament dessutom. Hon gick mer på känslor och jag var sådär långsamt stigande. Men jävlar va bra vi var på det. Vi kunde nog ha vunnit nåt gräl-mästerskap om det fanns sånt (gör det ju säkert nånstans i denna galna värld). När vi var klara, när vi löst problemet och vi fått gapa ur oss lite. Vilken skön känsla det var. ”Japp vi fixade det där oxo. Nu kramas vi och pussas och fixar varma mackor”. Jag saknar till och med grälen. Jag saknar att slänga käft. Jag saknar hennes egenheter jag kunde reta mej på också. Det var ju det som gjorde henne till den hon var och som jag kom att älska.

Så gå inte och reta upp er. Ta tag i problemet direkt. Lös det tillsammans. Det kan ta en jävla tid. Slå inte igen den där dörren. Ibland tar det flera timmar, men det är det fan värt. En vacker dag kan det hända något och då står man där.

Published in: on 2011/04/27 at 08:23  Kommentera  

Grattis, min ängel

Idag är det din födelsedag, darling. Jag hoppas att du firar riktigt ordentligt där du är. Tillsammans med våra nära och kära som också gått i förväg. Saknaden känns extra idag. Jag vet ju att du inte var mycket för att fira, och inte jag heller för den delen, men ändå..

Jag skålar inte med dej idag. Jag skålar när jag är nere i Tossa. Precis som vi bestämt att jag skulle göra

Saknar dej så mycket

Published in: on 2011/04/11 at 08:13  Kommentera  

Bli kär igen?

Är det möjligt, för någon i min situation,  att bli kär igen. Det funderar jag ofta på. Min kärlek till Pysan har ju inte försvunnit. Den finns ju kvar. Men hon gör ju inte det. Är det minnet av henne jag älskar?

Jag funderar också mycket på OM jag nu träffar någon ny, hur ska det gå? Kommer jag klara att inte jämföra? Hur känner hon inför det?  Vore inte Pysan borta hade jag ju aldrig träffat någon ny. Kommer ”den nya” då känna sej som ett substitut eller kommer hon att förstå? Ett jävla grubblande är det.

Published in: on 2011/03/13 at 09:52  Comments (6)  

Livet står stilla..

Det rör sej inte åt nåt håll. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Den här fläcken jag står och stampar på börjar bli utnött nu, men jag kommer ändå inte framåt. Fortfarande inget som gett mej en knuff i någon riktning. Fortfarande inget som orsakat några större omvälvningar. Still same shit, diffrent day. Vet inte om det ska vara såhär. Hur vet man sånt? Vi är ju alla olika och reagerar olika i olika situationer..

Är i status quo..

Published in: on 2011/02/21 at 07:31  Kommentera  

Saknar…

Saknar så mycket. Det är väldigt tomt och ensamt. Jag tittar på den här bilden ibland. Älskar den verkligen fast det är jobbigt samtidigt att se den. Ensamheten är tortyr ibland. Jag fixar inte att vara ENSAM. Hur man nu ska förklara. Jag har min son som jag umgås massor med och hittar på allt möjligt skoj med. Han är mitt allt och jag älskar honom över allt annat på denna jord. Fast det är den andra ensamheten. Den klarar jag inte.

Hon va så fin, min Pysa..

Published in: on 2011/02/01 at 10:58  Comments (1)